Vad många föräldrar inte fattar, eller vill inse, är att barn ofta exponeras för porr redan i lågstadiet. Via sina egna, kompisars, eller storasyskons mobiler, datorer eller surfplattor. Och att detta skiljer sig markant från hur det var innan smartphonegenerationens barn växte upp. Dels i fråga om tillgång - några få fingertryck bort, dygnet runt - gratis. Men dels också i fråga om vad man har tillgång till - helt ocensurerad och ofiltrerad porr - som väldigt få vuxna skulle låta sina barn konsumera om de gjort ett medvetet val i frågan. Intryck som ofta är svåra för unga barn att själva hantera. Det börjar nu också komma in vittnesmål på att denna tidiga exponering av grov porr i många fall kan leda till psykisk och fysisk ohälsa, och i värsta fall leda till både sexuellt våld och övergrepp, även mellan barn som kopierar det de lärt sig av porren. Organisationen Porrfri Barndom arbetar för att få politiker, internetleverantörer, skola och föräldrar att dels förstå att detta sker, och dels diskutera hur man kan hindra eller bromsa den här utvecklingen. I klartext vill man begränsa låg- och mellanstadiebarns tillgång till porr så gott det går och med det försöka höja åldern för förstagångsexponering. Idag är utvecklingen den motsatta, den sjunker i takt med att barn får smartphones allt tidigare. Det tycks mig som att denna ambition är lika rimlig som den begränsning samhället redan idag gör för barn: av exempelvis våldsskildringar i biofilmer/TV/reklam och tillgång till alkohol, tobak, dobbel och narkotika.

Philip Jalmelid är en av musikalsveriges stora stjärnor, med sin känsliga röst och emotionella närvaro har han snabbt etablerat som en av de stora. Hur förhåller han sig till skapande och arbete? Var det alltid så självklart att arbeta med scenkonst, eller var det snarare bilar och motorcyklar som skulle fylla hans liv? Hur förhåller sig han till metoo och konst och repetitionsdynamik. Hur ser han på familjen och faderskapet? Vad är relationen till uppväxtens Gotland? Och varför är han inte intresserad av en internationell karriär? Och när känns livet meningsfullt?

Vad är passion och hur långt är man beredd att gå för att få göra det man älskar? Charlotta Öfverholm är en av de mest drivna personer jag någonsin har träffat, hon har lyckats bli en av Sveriges mest framgångsrika dansare, med en lång internationell karriär. Samtidigt har det kommit med ett pris, kroppen har tagit mycket stryk och delar av skelettet är nu mera i metall. Hon säger att det är värt det: "När man ska stå på scen finns det ingen gräns för hur mycket man kan bita ihop". På frågan hur länge kan man egentligen dansa så har hon svarat med att starta projektet "Age on Stage" för människor över 65 som vill dansa (där flera är i 90-årsåldern).

Stefan Larsson är en av våra allra mest anlitade regissörer med 30-40 produktioner bakom sig bara vid Dramaten. Han har även varit teaterchef vid flera stora scener i hela Skandinavien. Vad är hans syn på teater? Vad kommer han ifrån? Varför jobbar han så mycket? Och hur tar han hand om bråkiga medkreatörer? Vad lär vi oss om kreativitet och chefskap av en av de mest erfarna i branschen? Vad tänker han om politik och om metoo. Vad vill han i framtiden?

Tilde Björfors grundade Cirkus Cirkör redan 1995 och de har haft enorma framgångar både i Sverige - men även internationellt - sedan dess. Nycirkus är som en ny konstform, som varken är teater, dans, eller performance. Som inte har traditionell dramaturgi, men ändå bygger på berättande. Hur ser hon på sin konst och på cirkus. Vart är vi på väg? Hur går hennes skapande till? Vad vill hon att konsten ska leda till?

Tobias blev chef för Folkoperan mitt under pågånede pandemi. Hur har det varit? Hur har de klarat sig? Hur håller man lusten när allt tas ifrån en? Hur navigerar man organisationen, när beskeden ändras från vecka till vecka? Hur ser han på framtiden? Vad har de lärt sig under året? Och också om privata frågor om hur han blev chef, vari hans konstnärliga lust ligger och vad han personligen har lärt sig som konstnär under alla dessa år.

Fredmans sång No 5c på gutamål. Översatt av Lars ”Las” Jacobsson. Arr och gitarr: Håkan Cinti Larson Sång Hugo Hansén Inspelad någon gång på 90-talet.

Josef jobbar som kör- och orkesterchef i Berwaldhallen, med Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester. Vi för ett långt samtal om vad chefskap är - dels generellt - men dels också specifikt i de brutalt konkurrensutsatta miljöer vi är verksamma inom. Vad är egentligen chefens funktion? Kan man sälja på sin privatperson och på den funktion man har inom en organisation? Och hur kan man vara till maximal nytta för sin anställda, för företaget? Hur kan jag göra någon form av påvekan till det bättre?

Frida Westerdahl är pianisten och sångerskan, som blev skådespelare, som blev yogini och andligt medium. Hon säger själv att hon alltid arbetat med samma sak, att det bara är olika uttryck för samma kärna, samma längtan. Hur hänger det ihop? Och vad har hon lärt sig om att vara människa på jorden genom detta breda sökande? Det kan låta högtravande och svårtillgängligt, men vi pratar om dessa frågor ytterst handfast och praktiskt. Och kopplar konst till meningen med livet. Och till tillit och närvaro. Vi vill alla hitta en väg genom livet, ta tillvara på de dagar som vi fått till skänks. Hur ska vi få tag på något som på djupet känns meningsfullt och levande? Om man är mest intresserad av Fridas relation till att vara skådepelare så handlar första delen av samtalet nästan bara om det. Men från ca 1:10 (när det blir en kort paus i samtalet och hon tar på sig en tjockare tröja), så handlar det nästan uteslutande om andlighet.

Möt Norrlandsoperans nye chef! Vad är hans lust och längtan med nya jobbet! Vad är hans opera- och konstsyn? Och vad tänker han om framtiden för opera och scenkonst? Hur ska han hålla Norrlandsoperan relevant för kommande generationer? Var ligger hans passion och vad har han för rädslor? Och givetvis om Covid 19 och hur den har påverkat hela scenkonstfältet i stort. Vi vet inte var det slutar, men vi vet att det aldrig kommer att återgå till vad det var.