Hur ofta ser vi en person som har en funktionsnedsättning kommentera gängkriminaliteten, prata om odling eller intervjuas som expert på ekonomi i svensk TV? Frågan är ju larvig, syns en funkis i TV är det utifrån att vara en representant för alla andra funkisar, som ett offer eller som lyckad ”mot alla odds”. Typ. Eller som Karro – den typiska funkisaktivisten som får frågor om tillgänglighet och hur samhället bör förändras. Vad innebär det att aldrig se sig själv representerad vare sig medialt eller i de politiska sammanhangen och att frågor som rör personer med funktionsnedsättning ses som särfrågor och inte som något som berör alla? Om det pratar vi denna gång.

Två jobbiga människor vi träffar denna gång är Anders Westgerd, aktivistjobbig verksamhetsledare på GIL (Göteborgskooperativet för Independent Living) och Anna Kvarnström, superjobbig jurist på SRF (Synskadades riksförbund). De är jobbiga på olika sätt, men har det gemensamt att de är pålästa och envisa. Och att de nog är ganska jobbiga även privat … - Det jobbiga med oss är att vi med funktionsnedsättning faktiskt vill kunna leva som andra och kräver våra rättigheter, säger Anders. Men det går att vända på attityder genom att vara jobbig, och så småningom mötas i ett samtal. - Det måste finnas ett syfte med att vara jobbig, säger Anna. Diskrepansen, alltså skillnaden mellan hur det ska vara och hur det är, är stor, och det måste synliggöras.

Är det ett val att vara jobbig? Eller är det i betraktarens öga man är jobbig? Förmodligen är det både och. Karro och Janna pratar med två av de jobbigaste personer de känner i detta avsnitt av Hur tänkte ni nu? Jonas Franksson, ordförande i STIL (Stiftarna av Independent Living i Sverige) tycker att jobbig är den finaste utnämningen ha kan få. Och Anna Holmbom, expert på LSS och personlig assistans håller med: - Ja, jobbig ska man vara, jobbig är bra! De tillägger att bäst är ju så klart att inte behöva vara jobbig, men det förekommer ju så mycket felaktigheter och dumheter att du måste vara jobbig. Båda två försöker dock vara trevliga i sin jobbighet. Ja, i alla fall är de inte otrevliga eller bråkiga. För vet du att du har rätt behöver du inte vara bråkig, det räcker att tala om vad som är rätt, bevisa det och vara envis. Och det är ju jobbigt.

- Vi ville vår egen grej, och det fanns inget på sociala medier som kändes bra, säger Andrea Rasmussen som tillsammans med fyra andra unga kvinnor med ryggmärgsskador driver sociala medie-kontot #Girlsonwheelsswe. Förebilden var det amerikanska programmet Push Girls som Louise Linderoth (hon med Gina Tricot-jeansen) sett. Andrea lägger till att tjejer med funktionsnedsättning ofta glöms bort och därför är det viktigt att de finns. #Girlsonwheelsswe vill ge power till främst tjejer att det går att leva ett bra liv även i rullstol. Andrea har aldrig tidigare hört talas om DHR. Det får Karolina och Janna att fundera på hur relevant förbundet faktiskt är för yngre personer, för människor rent generellt. Om ingen utanför känner till oss – hur ska vi då kommunicera? - Ja, det var en fin käftsmäll vi fick – att de inte vet att vi finns, säger Karro. DHR går sakta mot sin egen död om vi inte blir mer relevanta för fler …

Äntligen får jag ha byxor på mig! by Hur tänkte ni nu?

Annika Ödling, kurator och Lyckselebo är skitnöjd att hon överlevde. Och för Karro finns det inget hon vare sig kan sörja eller sakna. Medan Janna aldrig har behövt reflektera over frågan om varför hon kan gå. Det vi värderar som liv är väldigt personligt. Både Annika och Karro är överens om att det är de mellanmänskliga sakerna i livet som gör det värt. - Att lära sig leva i en ny kropp – ja, det gör man ju. Det är inte det som är grejen. Utan det är all logistik och planering som tar så himla mycket tid och energi, säger Annika Ödling. Tillsammans med Annika resonerar Karro och Janna om varför nyfikna frågor mest handlar om diagnos, olycka, sjukdom när det är mer intressant att prata om hur livet fungerar med fysiska begränsningar.

Den egna självbilden och bilden andra har av mig– den skiljer sig åt. Och det kan bli en kollision att möta sig själv utifrån. Det händer alla, men i synnerhet om du också har en normbrytande funktionalitet. Vi pratar med juristen Maria Chöler, som vi läst en krönika av. Den handlar om just detta med hur en uppfattas. Att ha en synlig funktionsnedsättning innebär att få frågor, som många gånger är kränkande, men som ändå måste bemötas. - Det kräver att en är rustad för kommentarer och blickar, säger Maria. Hon får medhåll av Åsa Strahlemo, ny ordförande i DHR, som säger att det är tröttsamt att endast bli sedd som en rullstol. Och att visa känslor öppet har sitt pris, det har Åsa fått erfara.

Men alltså, hur ska vi stå ut nu när den andra vågen väller in? Hur många gånger orkar vi ladda om? Eller borde vi komma till insikt om att den här begränsningen i våra liv är vår nya framtid? Det vi alla lever i nu, är Karros ”normala”. Är du van vid att inte ta något för givet och tvingas lösa problem som andra överhuvudtaget inte tänkt på är en värdefull erfarenhet som kan användas i att lösa problem och möta oron. Tobias Holmberg upplevde många oroliga dagar när han ville covid-testa sig eftersom han hade symtom och tillhör en riskgrupp. Efter att ha skickats mellan 1177 och Vårdcentralen ett par gången utan att komma fram, lyckades han ta sig igenom systemet genom att ”fuska” sig till ett test. Som var negativt, tack och lov. Men under fem dagar var hans oro enormt stor, och så ska det ju inte behöva vara. - Det är inte fel att vara orolig för Covid-19, säger Erik Andersson, psykolog och forskare på KI. Men det vi kallar ohjälpsam oro är inte bra, utan tar över och ger sömnproblem med mera. Pröva att schemalägg din oro, är Eriks råd. Och tänk mer på vad du kan göra, istället för vad du inte kan göra. Det låter sig lätt sägas, och kräver disciplin. Men vad har vi att välja på? Ohjälpsam oro och sömnlöshet, att strunta i restriktionerna? Lite disciplin är en bättre lösning.

Men alltså, hur ska vi stå ut nu när den andra vågen väller in? Hur många gånger orkar vi ladda om? Eller borde vi komma till insikt om att den här begränsningen i våra liv är vår nya framtid? Det vi alla lever i nu, är Karros ”normala”. Är du van vid att inte ta något för givet och tvingas lösa problem som andra överhuvudtaget inte tänkt på är en värdefull erfarenhet som kan användas i att lösa problem och möta oron. Tobias Holmberg upplevde många oroliga dagar när han ville covid-testa sig eftersom han hade symtom och tillhör en riskgrupp. Efter att ha skickats mellan 1177 och Vårdcentralen ett par gången utan att komma fram, lyckades han ta sig igenom systemet genom att ”fuska” sig till ett test. Som var negativt, tack och lov. Men under fem dagar var hans oro enormt stor, och så ska det ju inte behöva vara. - Det är inte fel att vara orolig för Covid-19, säger Erik Andersson, psykolog och forskare på KI. Men det vi kallar ohjälpsam oro är inte bra, utan tar över och ger sömnproblem med mera. Pröva att schemalägg din oro, är Eriks råd. Och tänk mer på vad du kan göra, istället för vad du inte kan göra. Det låter sig lätt sägas, och kräver disciplin. Men vad har vi att välja på? Ohjälpsam oro och sömnlöshet, att strunta i restriktionerna? Lite disciplin är en bättre lösning.

I en tid av pandemi blir det extra tydligt att när det generellt pratas om personer med funktionsnedsättning blir bilden ensidigt negativ. Fusk och kriminalitet inom assistansen och SKR som innan sommaren gick ut hårt om lagstöd för att kunna neka hemtjänst till de som under sommaren vill bo i annan kommun, det sammantaget ger en allt annat än positiv bild. Den komplexa situationen av att uppleva sig som både osynliggjord och en ekonomisk samhällsbörda – det pratar vi om i detta avsnitt med Lena Hallengren, socialminister (S). - Jag hör vad ni säger, säger ministern. Men hon håller inte med om att det är en fuskdebatt igång igen kring assistansen, utan det handlar om att värna välfärdssystemen från den kriminalitet som förekommer. Men Lena Hallengren är fortfarande upprörd över hur en del kommuner uttryckte sig före sommaren om att vägra sommarboende hemtjänst.